Nu är tiden mogen att inse att det faktiskt har blivit höst. När man på morgonen går ut och ser de fina spindelnäten som gjorts sedan föregående dag. Hur sinnrikt spindlarna fäster och väver sina nät. När morgondaggen gör att det glimmar som små pärlor, när solen bryter igenom.
Det var ju inte lika roligt när man såg spindeln sitta och lura mitt i nätet, tomaterna fanns ju där bakom och det är lätt att fastna och få spindeln att anfalla. Ja, det känns så i alla fall för jag är inte så morsk när det gäller dessa djur. Men att näten kan vara så sega och hållfasta är märkligt.
Det finns andra småkryp som inte är så bra för växterna. De små gröna gräshopporna kan göra många hål i blomblad, här ertappade jag två stycken i en ricinblomma.
Nu är de flesta fuchsiorna inomhus och står som nakna skulpturer utan ett blad på sina avkapade grenar, ja då var det dags att ta fram spade och grep och ge sig ut och dela och flytta på perennerna. Om man använder grep så är det mer skonsamt för rötter på de stora rot- klumpar som behöver delas. Många perenner blir kala och fula i mitten och då är det verkligen dags att ta isär och plantera om de bästa skotten. Bollvivorna t.ex mår bra av att delas på hösten, de växer till sig mycket under en till två säsonger. Sticklingsbaljan ser ut att vara helt ok, här hoppas jag på många nya rotande exemplar till våren. Det finns hur mycket som helst att göra på hösten, men visst är det bra mycket roligare på våren. Jag putsar bara bort dåliga blad som t.ex. kletiga hostablad, för övrigt så låter jag de flesta perenner stå kvar med sina blomställningar.
Så blev det ju också hög tid att plantera lökar för en fin vårblomning. Själv har jag svårt för de blad som efter blomning skall vissna ner av sig själv. Men några påsar blev de ju ändå att jag kom hem med för det var ju halva priset och då kunde man ju köpa två påsar. Det blev två stycken Allium schurbertii, Fyrverkerilök, som bollöken men mycket större och spretigare. Allium christophii, Stäpplök måste jag ju också prova. Men som vanligt så köper man först och tänker sen. Jag hade ju redan ett trettiotal alliumlökar som jag hade grävt upp och de skulle få ny och synligare växtplats. Några sorkhål i slänten och där skulle nog dessa passa för jag har läst att sork inte gillar lök. Tre lökar Allium Triquetrum, Vitblomlök, det skall bli spännande att se hur den kommer att arta sig. Just nu kom jag på att det också slank ner en påse med femton lågväxta, röda tulpaner som också skall planteras. Var?
När blomningen nu är över så finns det fina fröställningar och de blir ännu vackrare den morgonen när rimfrosten har lagt sig över dem, men vi har inte kommit så långt ännu.
Hösten är ju också vacker med sina härliga, sprakande färger. Pionerna får så vackra färger och de är olika i sina toner beroende på och det är vita, rosa eller röda färger på blommorna.
Katsuran blir nästan rosa i sin höstskrud, den är mer höstlik under sommaren. Jag har inte känt pepparkaksdoften som det sägs att den kan utsöndra. Kanske är trädet för litet ännu.
Gillenian liknar nästan häcken där Törnrosa sov bakom. Ogenomtränglig, med härliga färger, och utan taggar.
Djävulsbusken, den rödbladiga smällspirean är nog den som tar priset i stilfullhet. Den speglar sig försiktigt i dammens vattenblänk.
Bären på de olika cotoneaster-buskarna är också dekorativa. En dag när det regnade så där riktigt fint och man blir så blöt, då gick jag ute en förmiddag med kameran i fickan. Jag hörde ju sidensvansarna svirra och rätt som det var så kom ju hela flocken, säkert ett femtiotal. Men jag kom inte så nära att jag kunde fånga dem på bild innan de drog vidare till nästa matställe. Annars är det en fröjd att få se dessa vackra fåglar sätta i sig bär med stor glupskhet. Nu har de ätit rent det mesta i trädgården men det finns fortfarande mispel- och fläderbär kvar i grönområdet.
Lingontrybusken (Lonicera pileata) är nästan overklig med sina klart lysande blålila, glansiga bär. Visst är det konstigt att associera till lingon när de ser ut som blåbär. Hur som helst så är det en vintergrön, härdig och marktäckande buske, som tål skugga och saltstänk. På våren får den små, gräddvita blommor. Ibland har jag sett den i offentliga rabatter, men mer sällan i vanliga trädgårdar. Vilket är synd för det är en verkligt fin växt. Dessutom lätt att föröka själv.
Rysk kornell, här har jag bara satt ner en pinne från en komposthög och den slog rot under en säsong. Den kan nog växa till sig under en inte alltför lång tid. Det är vackert med de vita bären, som liknar snöbärsbuskens ’smällbär’.
När sländan inte förmådde mer så hittade jag den på marken, nära nog att jag hade trampat på den. Den var daggvåt och solens strålar glittrade i de vackra vingarna. En magisk morgon var det och samtidigt lite vemodigt att tänka på dess korta livslängd, men ändå en länk i naturens gång. Nu ligger den på en liten spegel i ett vitrinskåp tillsammans med en liten baby-humla och en större mamma-humla. De har flugit långt bort och skall vara där länge! (Allt enligt ett filosoferande 4-årigt barnbarn.)
Genom Miscantusgräset anar vi höstens löv på bigarråträdet, men vi ser också en glimt av en blå himmel.
Hösthälsningar från Gullan
